boken

Idag är det exakt två veckor kvar till Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge skärgård. Jag ser verkligen fram emot att umgås och diskutera nätets utveckling. Och att klappa fåren på Tjärö förstås! 

Som jag har skrivit om på min bloggsida om SSWC så drog jag för en månad sedan igång projektet att sammanställa ”SSWC-boken 2010″, med bidrag av så många som möjligt av lägrets ca 400 deltagare. Nu när jag fixar med de sista detaljerna i boken räknar jag till att runt 180 personer medverkar!

På måndag går den nästan 600-sidiga boken till tryck. Men redan idag passar jag på att lägga upp denna teaser i form av bokens omslag. Fotografiet är taget av Karl Nilsson – @beta75 på Twitter. Karl har även photoshoppat in årets SSWC-logga (som kan skymtas på fåret och som textmässigt även finns längst upp på omslaget). Loggan är skapad av Jenny Svensson – @Youwza på Twitter. Själv har jag gjort den enkla typografin – och jag är @piratforlaget på Twitter, om någon missat det. :-)

Bubblan Books finns egentligen inte på riktigt, det är bara mitt alias. Men Bubblan Books står i alla fall som utgivare av boken i Kungliga Bibliotekets ISBN-register.

Jag återkommer här på bloggen i nästa vecka med mer uppgifter om boken och hur man kan få tag på den om man inte är med på lägret.

Det är för övrigt trevligt att hbt-frågorna lyfts fram, även om de flesta bara gör det en vecka om året medan vi hbt-människor är hbt-människor hela året. Jag skrev lite om det där i FriaTidningar.se. En som dock jobbar hårt och envetet med frågorna året runt är Amanda Brihed.

Amanda jobbar framför allt hårt för de transexuellas rättigheter och syns flitigt i media, men hon har helt rätt i att en människa inte kan dra hela lasset. Samarbete is the shit. Precis som med alla viktiga politiska frågor måste vi jobba på många olika plan.

Ett gott exempel, som dessutom tar upp hbt-frågorna ur ett integritetsperspektiv, är när Piratpartiets EU-parlamentariker, Christian Engström för två år sedan bloggade om att FRA hade en alldeles egen PUL. Jag spann i en egen bloggpost vidare på det faktum att FRA till skillnad från andra får samla in, spara och sälja vidare information om individers sexuella läggning.

Min bloggpost följdes i sin tur upp dagen efter av en utmärkt artikel om samma sak i Aftonbladet, som 22 hbt-personligheter, bland annat Brihed, skrivit under. Artikeln uppmärksammades även i QX. Det är så en slipsten ska dras.

Vi måste jobba tillsammans. Vi måste våga hela tiden skicka stafettpinnen mellan oss och turas om att dra. Som tur är är vi många som vill hjälpa till och det märks. Förra året föreläste Piratpartiets kampanjledare, Jan Lindgren, om hbt-frågor och integritet i Pride House. I år har integritetstemat vuxit sig större och fler pratar om detsamma. Brihed är en av dem som tagit upp frågan i år. Det är verkligen jättekul att integritetsfrågorna plockas upp av så många det bara går.

Samarbete är den enda vägen framåt.

Eftersom Aftonbladets kommentarsfunktion är … omständig och mest skickar runt folk på hela webbplatsen när de försöker kommentera, så har jag fått ett par förfrågningar om att lägga upp min debattartikel från Aftonbladet här på bloggen också. Det gör jag naturligtvis gärna. Och när jag ändå är i farten länkar jag in den i Kent Perssons bloggdebatt som den här veckan har hbt-tema.

Här kommer Aftonbladet-artikeln i repris:

Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen

När jag var tonåring fanns det en känd bög i Sverige: Jonas Gardell. Utomlands fanns Elton John. Några av oss hade våra misstankar om George Michael, men det var allt.

Flator var det ännu sämre ställt med. Det fanns inte en enda känd flata i landet. Det tisslades och tasslades om vissa och vi som var lite mer intellektuellt lagda visste att Birgitta Stenberg hade haft en intressant ungdom. Därför var också vissa sidor i hennes självbiografiska böcker alltid söndertummade om man lyckades få tag på dem på biblioteket.

Men vi flator fick snällt vänta till 1993 när Cindy Crawford rakade kd lang på Vanity Fairs omslag för att få oss lite öppet pirr till livs. Och det var inte förrän 1996 när Eva och Efva gifte sig som vi fick en ordentligt folklig förebild på hemmaplan.

När jag berättar det här för dagens tonåringar tittar de misstroget på mig. Det jag säger låter uråldrigt, men jag är bara trettiosex. Jag misstänker att jag delar erfarenheter med de som är tio år äldre än jag, men hoppet till de som är tio år yngre är enormt. Tack vare internets intåg ser livet i dag mycket annorlunda ut för alla, speciellt för oss som på något sätt sticker ut.

I dag är ingen tonåring så desperat efter förebilder att man antar att alla kvinnor med hockeyfrilla är flator. Dagens tonåringar vet bättre. Ingen måste åka till grannstaden för att kanske hitta en halvsleezy gaytidning i en lika halvsleezy tobaksbutik.

Dagens nyfikna tonåringar kan lätt hitta den information de söker efter. Ingen, oberoende av var man bor, tvingas känna sig ensam med funderingar kring sin sexualitet. På nätet finns det många bra diskussionsforum, communities, bloggar och Facebook-grupper där man kan hitta likasinnade.

Detta förutsätter dock ett fritt internet och dessvärre befinner sig det fria nätet under ständig attack. FRA-lagen gick igenom och är en integritetskränkning som drabbar oss alla. Än värre är den för redan utsatta. FRA:s alldeles egna version av PUL (Personuppgiftslagen) tillåter inte bara att man samlar in information om individers sexualitet, den tillåter dessutom att man säljer informationen vidare till andra länder. Detta sker samtidigt som vi vet att Sverige regelmässigt skickar tillbaka homosexuella till länder där de riskerar dödsstraff.

Det finns starka strömningar som vill förbjuda vår rätt att vara anonyma på nätet. Om Datalagringsdirektivet implementeras kommer information om vem, när och var vi ringer att lagras. Det finns dessutom en risk att man kommer att börja lagra och spara alla våra googlesökningar i två år.

Vi vet hur det påverkar människor. Sedan man i Tyskland började lagra liknande information, uppger en stor andel av tyskarna att de undviker att ringa känsliga samtal till präster, psykologer, äktenskapsrådgivare. Det vore naivt att tro att det inte också skulle påverka hbt-personers vilja att söka information.

Så vill Piratpartiet inte att det ska vara. Inte i världen och inte i Sverige. Redan nu hjälper vi bland annat demokratiaktivister i Iran att kommunicera anonymt via nätet. Runt om i världen finns det många hbt-aktivister som behöver samma stöd. Det skulle betyda mycket för mig personligen om vi fick möjlighet att till exempel hjälpa hbt-aktivister i Vitryssland på samma sätt.

Piratpartiet är ett fokusparti. Vi har valt att fokusera på integritet, kultur och kunskap. Beroende på vem man frågar tangerar hbt-frågor våra fokusområden olika mycket, men jag vill anlägga en mer mänsklig aspekt på det hela. Piratrörelsen och hbt-rörelsen har en hel del gemensamt.

Som vice partiledare för Piratpartiet reser jag runt och träffar många människor. Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.

Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.

Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Anna Troberg Vice partiledare Piratpartiet

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än “vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är något vi måste slåss för.

I dag har jag semester. Och eftersom jag är officiellt usel på att ta semester så jag har passat på att skicka en debattartikel till Expressen (håll tummarna för att de tar in den!), skrivit pressmeddelande och text till Ettan, satt Emma och Janne i arbete och nu bloggar jag. Jag har dessutom försökt sätta Rick i arbete, men jag fick inte tag på honom. Jag gör det så snart jag kan. Snart ska jag dessutom in till Pride Park och pirata mig en smula. Men ikväll blir det i alla fall privat pridande och semester.

Aktiviteterna i Pride Park är i full gång. Piraterna har installerat sig i sitt tält och fyller ivrigt parken med vackra lilla PP-ballonger. Möjligen lite för ivrigt, men frågan är vad som är töntigast: att ge ballonger till någon eller att bli arg för att man får dem? Nåväl, det känns inte som en av de där stora livsfrågorna, så jag tänker inte dröja kvar vid den.

I morgon arrangerar RFSL en partiledardebatt. (Kl: 15:00, Hörsalen, Kulturhuset.) Piratpartiet är inbjudna och kommer att representeras av Rick. Jag tycker att det är riktigt trevligt av RFSL att bjuda in oss. Många låtsas som om vi inte finns när det arrangeras debatter av olika slag och det är trist både för oss och de som vill bilda sig en uppfattning om vilka vi är innan de väljer om de ska rösta på oss eller ej. Kudos till RFSL, alltså. Min egen roll i det hela är att coacha Rick inför debatten. Vad tror ni funkar bäst? Pisk eller morot?

På lördag går dessutom den stora Prideparaden av stapeln. Naturligtvis kommer Piratpartiet att vara med i den. Alla pirater som går i paraden får en gratis PP-tisha courtesy of vår EU-parlamentariker, Christian Engström. Missa inte chansen att sporta Piratpartiet inför flera hundratusen glada människor!

Kom till Ringvägen-Zinkensväg (T-bana: Zinkensdamm) och slut upp med Piratpartiet lördagen den 31/7 klockan 12:30. Det brukar vara mycket folk, men håll utkik efter lilaklädda pirater och PP-flaggor så hittar ni oss. Det går dessutom bra att ansluta sig längs med paradvägen. Men ju fler vi är från början, desto bättre!

Slutligen vill jag återigen pusha för gårdagens pirat/hbt-artikel i Aftonbladet: “Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen“.

PS: Nu fick jag tag på Rick, så nu är han också satt i arbete.

I en Facebook-diskussion häromdagen skrev jag lite om varför jag hela tiden ser positivt på saker och ting och sällan stannar upp för att ta livet på särskilt stort allvar. Jag bara kör på.

Det var rätt kul att formulera de här tankarna för mig själv. Jag blev plötsligt på det klara med vissa saker som rörde min egen person. Väldigt mycket beror förstås på uppväxt och sådana saker som är lite svårt att rucka på nu när jag har fyllt 39. Men jag funderade lite på vilka faktorer som jag faktiskt påverkar själv. Här följer min Facebook-fundering (i lätt redigering):

Jag delar upp mitt liv i små, korta projekt. Det är sällan jag blickar framåt mer än max ett halvår. Jag sätter inte mina mål längre bort än så heller. Det gör hela tiden att jag uppnår de flesta av mina mål i livet. Och så ser jag alltid till att ha flera parallella mål – om det inte funkar på det ena hållet så lär jag ha framgång på annan front i stället: bokbranschen, sociala medier, Sherlock Holmes eller något annat. Allt beroende på de tillfällen som uppenbarar sig när jag flyttar mig framåt i tillvaron. Jag griper chanserna i flykten. Är jag bara närvarande och lyhörd i olika sammanhang så uppenbarar sig dessa chanser.

För mig är det inte så viktigt på exakt vilket område jag når framgång, bara det ger mig tillfredsställelse och bekräftelse. Det gör att jag sällan grubblar över tillvaron. Det finns helt enkelt inte så mycket att grubbla över, snarare handlar det om problemlösning i mina mindre projekt och det är oftast bara uppiggande. All denna sysselsättning jag ger mig själv – och som leder till den där eftertraktade bekräftelsen – gör att jag inte hinner ta livet på så stort allvar. Det finns för mycket glädje i stunden.

Om jag hade varit mer politiskt lagd eller mer intresserad av de stora sociala frågorna så hade jag förmodligen sett det som små projekt också och jobbat med parallella mål. Även om jag hela tiden gör saker av mer egoistiska skäl (för att få bekräftelse) så är det min förhoppning att goda insatser från mig leder till goda effekter för andra.

Nu har jag ju inte barn, så jag har svårt att sätta mig in i föräldrars situation. Möjligen förändrar det livet och ens agerande väldigt mycket. Men jag skulle antagligen försöka med någon sorts projekttänkande och parallella mål även där. (Nåja, jag kan ju ha det som en utopi i alla fall.)

Till saken hör väl även att jag nog mentalt sett inte är så värst vuxen. Jag har helt enkelt inte förstått hur man gör när man tar livet på stort allvar. I yrkesrollen och i många andra roller funkar jag förstås ändå, men rent privat är jag nog inte så ansvarstagande som man kanske borde vara när man är i min ålder.

Sammanfattning: korta projekt och parallella mål är det som hela tiden driver mig framåt.

Ja, det var min fundering i den där Facebook-diskussionen. Är det någon som känner igen sig – eller inte alls?

Nu ligger min piratartikel med hbt-tema ute på Aftonbladets hemsida: “Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen“.

Det är lite personliga reflektioner om min egen och andras plats i tillvaron sedda genom ett par fina, rosa informationspolitiska glasögon. Håll tillgodo! Läs och kommentera gärna, både på AB och här.

Själv är jag alldeles extra nöjd med att de ansträngt sig och grävt fram det där gamla Vanity Fair-omslaget där Cindy Crawford rakar kd lang. Det var Herb Ritts som tog den där bilden och de ännu snyggare inuti tidningen. Herb finns tyvärr inte bland oss längre, men hans bilder gör som tur det. Google länkar snällt till dem.

Och här är en gammal pärla med kd lang och Andy Bell från 1993 års Brit Award. Lite sunkigt ljud, men what to do? Vill ni ha bättre ljud får ni hitta soundtracket till filmen Coneheads någonstans.

Lyssnade på Lo Kaupis radioprogram På jakt efter Kvinnan i P1. Avsnittet handlade om orgasm.

Och jag tänkte: Konstigt ändå. I fasta förhållanden har jag fått könssjukdomar men ingen orgasm (inte av partnern). I tillfälliga förbindelser har jag fått orgasm (av partnern) men sluppit könssjukdomar.

Vilken otur – LOL!

I går var en mycket bra dag. Mediaketchupen flödade för Piratpartiet och i dag ser ut att bli ännu en bra dag. Till att börja med vill jag pusha för Egil och Marie som också var på TV4 i går tillsammans med piratskutan Arwen:

Göteborgs-Posten skriver om Wikileaks och jag fick tillfälle att ge Piratpartiets fem cent om det hela. Wikileaks är ett demokrativerktyg och Piratpartiet tänker göra vad vi kan för att skydda det.

Senare i dag kommer Aftonbladet på nätet att publicera en pirat/hbt-artikel som jag skrev i förra veckan. Jag återkommer med mer om det när jag har länken.

Efter att ha surfat runt lite medan jag drack mitt morgonkaffe kan jag dessutom konstatera att gårdagens mediaaktivitet har resulterat i en massa diskussioner i kommentarsfälten. Det är naturligtvis både ris och ros och inte alltid så trevlig ton. MEN, jag tycker mig i alla fall se att de med tydliga piratsympatier generellt håller en trevlig och positiv ton i kommentarsfälten. Det glädjer mig väldigt mycket. Jag vet ju precis hur trevliga pirater är, men det är verkligen skitbra att andra också får tillfälle att se det. Tack för det, pirater!

Störst diskussion har det blivit i DN. Där är det just nu över tvåhundra kommentarer. Men diskussionen är i full gång på Newsmill, Sydsvenskan och Nyheter24 också.

Jag noterar dessutom att SvD skriver om Wikileaks och Piratpartiets löfte om att erbjuda dem serverplats och bandbredd om de skulle behöva det Missa inte heller Axel Andéns, chefredaktör Mediavärlden, intressanta debattartikel: “Wikileaks har udden mot makten“.

Lite trist är det dock att mitt lilla misstag beträffande driften av PRQ tycks ha vandrat vidare, trots att jag kommenterat misstaget på Newsmill, på min blogg och via twitter. Därför skriver jag ännu en gång det jag skrev i går: Dessvärre måste jag erkänna att det smög in sig ett fel i min debattartikel. Jag påstår nämligen felaktigt att PRQ fortfarande drivs av Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij. Det stämmer inte. Mea culpa. Förlåt, Gottfrid och Fredrik. Rätt ska vara rätt.

Bloggosfären har naturligtvis också hängt på och skrivit om Wikileaks: Christian Engström, Opassande, Fredriks blogg, Futuriteter, Henry Rouhivuori, Emil Isberg, Full Mental Straightjacket, Viktualiebrodern, Fuldrutt, 200 steg till.

Slutligen tänker jag, precis som Rick, glatt notera att “övriga” hoppat upp en procentenhet i Skops senaste opinionsundersökning och nu ligger på 2,7%. Det finns tvåpartier som har möjlighet att ändra den siffran: Piratpartiet och F!. Eftersom jag inte tror att all publicitet är bra publicitet, så tror jag att F! pengaeldande garanterar att F! inte står för den största delen av den där ökningen. Jag tror att den är resultatet av Piratpartiets idoga jobb för demokrati, rättssäkerhet och integritet.

I morse satt jag i TV4:s Nyhetsmorgon och diskuterade mer kring festivaler. Även Dagens Industri har en analys i dagens tidning.

Det finns en hel att diskutera framåt.

Inte minst om Hultsfred, som jag trodde skulle kunna resa sig igen. Men nu har jag förstått att det inte bara är festivalbolaget som försätts i konkurs, utan även moderföreningen Rockparty, restaurangbolaget Metropol och mediaföretaget Music Link.

Det är alltså inte bara festivalen som dör — utan även ett system runt omkring, med utbildningar och studenter, nätverk och människor som brinner och arbetar.

I antologin “Kulturens kraft” skrev jag om detta. Kapitelrubriken var “System för kreativitet”. Jag ska återbesöka det där kapitlet och fundera igen, liksom vad jag skrev i höstas i samband med diskussionerna då om överlevnad och kommunens roll: “… hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang?”

Det är såklart lätt att vara efterklok.

Men ofta är analyserna av misslyckanden de mest intressanta. Jag hoppas att någon tar tillfället i akt — både från arrangörssidan och från offentligt håll (SKL? Tillväxtverket?) — att fundera över vad som gjorts bra och vad som kunde gjorts annorlunda.

-

PS. Alla har inte hyllat Hultsfred. Se till exempel Rasmus Fleischer på Copyriot för ett annat perspektiv.

@piratforlaget gött med semester! den är du så klart värd, skojade ba. hoppas dock att elib jobbar på även under sommaren.

@piratforlaget Kul, hoppas du inte har så mkt semester kvar ;) Är det via ELib allt ska gå, eller pratar ni direkt med Apple?

@piratforlaget Köp! Vet du förresten när böcker på svenska kommer börja dyka upp i ibook?

Efter några dagar med iPad: Det är verkligen en fantastisk maskin att läsa text på! (med mera, så klart)

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland upplevt det en smula frustrerande att gång på gång skicka in artiklar till allsköns tidningar utan att få något publicerat, men skam den som ger sig. Om man nöter och nöter så lossnar allt på en gång. Fenomenet kallas även för “ketchupeffekten” och i dag har Piratpartiet äntligen fått känna av den.

Det började redan i går kväll när jag blev ombedd att skriva en pirat/hbt-artikel till FriaTidningar.se. Deadlinen var 8:00 i morse, så det blev lite brådis, men jag hann knåpa ihop en text. Den kan man redan nu läsa på nätet i Stockholmsversionen och i Göteborgsversionen och, om jag förstått saken rätt, i morgondagens prasselutgåvor.

I morse pratade jag om Wikileaks tillsammans med Newsmills Leo Lagerkrantz i TV4:s Nyhetsmorgon. Det kan man titta på här:

Efter det pratet gick jag och satte mig på Espresso House på Vasagatan och skrev ihop en artikel om Wikileaks till Newsmill. Den poppade så småningom upp överst på DN:s förstasida på nätet. Det var en trevlig bonus jag verkligen inte räknat med. Ännu en bonus kom i form av att Sydsvenskan plockade upp nyheten.

Dessvärre måste jag erkänna att det smög in sig ett fel i min debattartikel. Jag påstår nämligen felaktigt att PRQ fortfarande drivs av Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij. Det stämmer inte. Mea culpa. Förlåt, Gottfrid och Fredrik. Rätt ska vara rätt.

Jag har dessutom pratat med Göteborgsposten om Wikileaks, så jag misstänker att det kommer något om det i morgondagens tidning.

Och, i morgondagens nätutgåva av Aftonbladet kommer det att finnas en pirat/hbt-artikel, som jag skrev i förra veckan med anledning av att det är Pride den här veckan. Temat är, kanske inte helt oväntat, integritet. FRA får sig dessutom en känga, så jag tror att ni kommer att känna igen er vem ni än brukar krypa till kojs med.

Kort sagt, jag känner mig skitnöjd. Nu lägger vi i ännu en växel. Envishet och lite flax ska aldrig underskattas.

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterar idag kl 11 sin framtid på en presskonferens. Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt.

Dessutom: Carola har ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA ser vi samma tendens.

Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? Ja. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – synthare – och sikta mot att bli något för alla.

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Unikiteten försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Svagare krona. Förra året drabbades också flera av plötsligt högre priser då kronan tappade kraft. I år har det dock varit enklarare att planera för detta.

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

Den manliga rösten i telefonen representerade en talarbyrå och gav mig det flotta erbjudandet att komma och tala inför publik i Norrköping vid ett tillfälle under hösten (jag kunde välja mellan tre datum). Talarförmedlingen skulle då filma mitt framträdande (satt till 50 minuter) och jag kunde minsann FÅ dvd:n också. Men arvode? Nä, detta var ju till för att lansera mig som talare inför framtida kunder. Resan skulle jag dessvärre också få betala själv. Förlorad arbetsinkomst för dagen detta skulle ta i anspråk kom inte ens på tal.

Men: Jag fick ju chansen att MARKNADSFÖRA MIG SJÄLV!

Detta, mina vänner, är vår idiotiska framtid som håller på att formas av idioter. För tänk, vad förmånligt om denna “marknadsföring” leder till att jag får tuffa runt i landet ihop med vårt moderna gycklarpatrask som leds av självaste Paulo Roberto och jag får tala om hur man når sina mål genom att stärka självkänslan, lägga livspussel, prestera bättre och bli LYCKLIG! Och därtill tjäna fett med smet för besväret.

Klart att vi ska ställa upp gratis och betala våra omkostnader om vi på kuppen kan marknadsföra oss. Inte. För någonstans i näringskedjan är det någon som knullar oss i vår billiga marknadsföringsröv.

I dag inleds Pride. Det betyder att media och politiker kommer att ägna en vecka åt att gulla ihjäl sådana som jag. Helt plötsligt är vi the shit. Alla av betydelse måste ha minst en liten hbt-nisse vid sin sida, gärna två, eller varför inte hela entourage. Det hade varit ganska så charmigt om det inte vore för att det får mig att känna mig lite billig. Jag är ingens lilla flataccessor. Jag är jag den här veckan också, varken mer eller mindre, precis som under resten av årets veckor. Prideveckan är i sig en bra sak, men den utnyttjas av allt och alla för att sälja lösnummer, locka väljare, kunder, supportrar, you name it. Det kan ibland bli en smula tröttsamt. Det gäller att kunna se bortom allt det där.

Därför tänker jag själv anlägga ett lite annorlunda perspektiv på Prideveckan. Jag lovar till exempel dyrt och heligt att inte använda ord som “heteronormativitet”, “genus” eller “könsmaktsordning” en enda gång. Anledningen till detta är att orden kommer att slitas ut av alla andra alldeles utan att jag också ska behöva nöta på dem. Jag tänker istället använda mig av gamla hederliga piratord som integritet, kultur och kunskap. De angår oss alla, oavsett vilka vi är och vilka preferenser vi har. Dessvärre får vi ändå olika stora doser av just integritet, kultur och kunskap beroende på vilka vi är. Därför kommer jag att försöka anlägga ett informationspolitiskt perspektiv på min Pridevecka, precis som jag tycker att vi alla borde försöka anlägga ett informationspolitiskt perspektiv på allt annat som händer under resten av året.

Alla som läser min blogg skapligt regelbundet vet att jag är obotligt optimistiskt lagd, så det finns ingen anledning till oro. Jag kommer inte att grotta ner mig för mycket i de problem som finns. Jag kommer i första hand att se möjligheter. Inget doom and gloom här inte. Dessutom skulle det kännas väldigt fel att skriva en massa deppiga inlägg om en sak som i allra högsta grad bidragit till att göra mitt liv precis så bra som det är i dag. Dessutom är ingen av oss the only gay in the village längre. Och tur är väl det. Piratpartiet kommer som vanligt att ha tält i Pride Park. Kom gärna dit och prata piratpolitik med de pirater som är där.

På fredag kan man dessutom se på Rick i partiledardebatten som går av stapeln klockan 15:00 i Hörsalen i Kulturhuset. Missa inte det!

Happy Pride, pirater!

(Detta är den tjugotredje delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Lördag den 13 maj 2006 13:24 Jag slapp helt otippat att följa med Preben tillbaka till Köpenhamn. Jag vet inte varför. Lika lite som jag vet varför han tvingade med mig till Oslo och Helsingfors. Jag är äntligen på väg hem och Preben myser i sitt älskade fädernesland Danmark och i resten av Norden gör alla så gott de kan för att hämta sig efter Prebens besök. Norge drabbades hårdast den här gången, men Danmark har fortfarande en förkrossande ledning över de andra länderna. Sedan jag började för tre år sedan ser den nordiska poängligan över antal anställda som Preben sparkat ut så här:

Danmark: 15 Norge: 9 Sverige: 7 Finland: 4

Den något ojämna fördelningen beror främst på två saker. Huvudkontoret ligger i Danmark. Det innebär att personalen där dagligen måste stå ut med Prebens infall och nycker och ju närmare man är Preben rent geografiskt, desto större body count, det vill säga antal avpolletterad personal. Finlands relativt låga antal sparkade beror på att Preben tycker att finnarna är ett konstigt folk som inte ens kan prata ett språk som man kan förstå. Det gör att han inte riktigt vill ta i Finland annat än de gånger han faktiskt är där. Detta skapar naturligtvis en hel del andra problem i arbetet, men det håller frekvensen av sparkade nere. Delvis också beroende på att Preben inte förstår en stor del av de mejl som personalen skickar och som han i smyg sitter uppe om nätterna och läser. Ju mindre Preben förstår, desto mindre saker kan han i sitt huvud förvränga till illojalitet och moraliskt förfall.

Regine på Köpenhamnskontoret har lovat att rapportera vad Preben har att säga om sitt nordiska korståg och vi ser med spänning fram emot att höra hur hans version av hans eskapader ser ut när han återberättar dem för en tämligen blasé Köpenhamnsstab. Med undantag för Mads-Peder naturligtvis, som kommer att vara idel öra och klappa Preben medhårs för att själv hamna i bättre dager.

16:12 Dagens snackis är det sms som Preben skickat till Regine, Reijo, 006 och mig: ”Var ska man annonsera efter en praktikant som kan massera bra? I branschtidningen?”

Eftersom vi inte alls är verksamma inom massage-, spa- eller rekreationsbranschen är det ju inte utan att man undrar vad som föranlett hans fråga. Samtidigt är det ingen som vågar fråga närmare med tanke på vilken sorts svar som kan tänkas komma. Själv är jag mest glad över att han inte skickade sms:et till praktikant-Karin. Det hade onekligen kunnat ställa till det för mig.

19:22 Jag är mer än lovligt upprörd! Jag har nyss haft besök av mannen i familjen som bor ovanför mig. Han påstod ännu en gång att Hannibal skällt två hela nätter på raken. Jag förklarade att jag varit på resande fot och att Hannibal inte varit hemma alls. Grannen påstod då att jag ljög. Jag fick en stark lust att strypa honom, som jag dock höll tillbaka. Han upprepade gång på gång: ”Vi kan inte ha det så här! Vi kan inte ha det så här!” Jag svarade att nej, det kan vi sannerligen inte, för det stör ihjäl mig att ni påstår att min hund skäller när han inte ens är hemma så nej, jag kan faktiskt inte heller ha det så här! Sedan smällde jag igen dörren och satte mig i soffan och åt en mikrovärmd pastaröra direkt ur kartongen från 7-Eleven. Hannibal fick det mesta av röran. Jag känner mig inte hungrig. Jag känner mig trött.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång söker Preben en au pair med ljus och lykta.)

Nordman och Style som förstanamn. År 2010. “Sveriges starkaste man”.

Lätt att sakna Hultsfred och lida med Arvika då.

Att det finns många festivaler i Sverige innebär inte att det är bra nog.