boken

Och knappt hade jag hunnit förfäras färdigt över att Författarförbundet ger sig på biblioteken och kallar biblioteksbesökare “gratisätare som frossar på andras bekostnad” förrän jag fick en länk till den här artikeln i DN: “Bokbranschen tar strid om e-böcker“.

Norstedts och Piratförlaget har bestämt att lägga tre månaders karens på bibliotekens möjlighet att låna ut e-böcker. Fler förlag överväger att göra samma sak, eftersom de anser att våra svenska folkbibliotek är “ett statligt, subventionerat, helt lagligt Pirate Bay.”

Mjaha… Då är det väl bara en tidsfråga innan stämningarna börjar hagla över våra bibliotek också för att de gör sitt bästa för att mot förlagens vilja utföra det uppdrag de har att göra kultur tillgänglig för människor.

Mest intressant är dock att man lyfter fram utlåningen av “Jag är Zlatan” som en “chockvåg”. Denna chockvåg har satt skräck i förlagen. Aldrig tidigare har människor lånat en e-bok i sådan omfattning i Sverige. Det kan ju bara betyda en sak, eller hur? INGEN kommer någonsin att köpa boken! Eller vänta nu…

Redan innan julförsäljningen hade satt igång meddelade Bonniers att man hade sålt 415 000 ex av boken. Martin Ahlström på Bonniers beskriver denna försäljning som “förlags- och branschhistoriskt”.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är som är så chockartat i detta att man nu gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för bibliotekens e-boksutlåning. En “förlags- och branschhistorisk” försäljning är inte ett problem att lösa. Det är möjligen en nöt att knäcka: Hur kan vi uppnå detta igen? Kan det möjligen ha att göra med att stor utlåning leder till god spridning via pr-världens heliga graal, word of mouth? Är det i så fall inte ganska korkat att försöka begränsa utlåningen? Borde man inte istället uppmuntra den?

Arrangera inga pitypartyn för Zlatan eller hans förlag. Det är inte synd om dem. De skrattar hela vägen till banken. De förtjänar ett stort grattis för ett väl utfört jobb. Det är däremot synd om de svenska biblioteken som står under attack från de som representerar dem som tjänar allra mest på deras verksamhet: författarna och förlagen.

Jag hoppas verkligen att alla författare och bokförlag som just nu inte känner att de representeras speciellt väl av sina intresseorganisationer ställer sig upp och säger det. Jag är nämligen säker på att det är många som delar min vurm för biblioteken och deras uppdrag och som inte tycker om den situation som nu uppstått.

Debatten om bibliotekens utlåning av e-böcker rasar vidare. Jag skrev för ett par veckor sedan i Norran om detta. Då vaknade Författarförbundet och meddelade att man fått smak för Förläggareföreningens idé om att om man bara får låtsas att en e-bok är en pappersbok så är allt hunky dory.

Förläggaren Anna Vogel uppmanade Författarförbundet att “inte ta död på e-boken“. Även DIKs ordförande, Karin Linder, satte ner foten och uppmanade Författarförbundet att istället “bejaka möjligheterna“. Själv uppmanade jag dem tillsammans med Unni Drougge att “sluta spana efter den tid som flytt“.

Man kan alltså kortfattat säga att Författarförbundets förslag om att man ska tvinga biblioteken att låtsas att e-böcker och pappersböcker är samma sak möttes av ett ganska kompakt motstånd från alla möjliga olika håll. Detta motstånd har Författarförbundet i dag besvarat med en slutreplik: “Varför ska dikten vara gratis?”

Jag blev orolig redan när jag läste rubriken. Jag debatterat redan 2009 poeternas kniviga ekonomiska situation med Mats Söderlund en gång. Det har aldrig funnits en tid när det varit lätt att försörja sig på att enbart vara poet. Faktum är att jag inte kan komma på ett enda historiskt exempel på någon som lyckats med den bedriften. Det har att göra med att det finns en ganska hög aktiveringströskel vad det gäller poesi.

Jag är en litteraturnörd. Jag kan ta det där extra klivet för att det råkar vara mitt specialintresse. T.S. Eliot är min husgud och jag köper alltid när det kommer något nytt av Carol Ann Duffy och Alice Oswald, men sanningen är att vi är få som läser poesi skapligt regelbundet. Om Mats Söderlund tjänar lite på sitt poetiska värv, så har det noll och inget med pirater att göra. Det har med den krassa verkligheten att göra och vad poeters ekonomi anbelangar, så har den dessvärre alltid sett ut ungefär som den gör nu.

Gratisdebatten är jag van att ta. Den dyker upp varje gång jag pratar om fildelning. Jag måste dock erkänna att jag är både förvånad och chockerad över att se Författarförbundets ordförande vädra av samma unkna argument i en debatt om bibliotekens möjligheter att utföra sitt viktiga arbete. Någonting är stort fel om Författarförbundets ordförande talar om människor som lånar böcker på biblioteket som “gratisätare som vill frossa på andras bekostnad”. Hade han skrivit det för tio år sedan hade folk med rätta krävt hans avgång, men i kölvattnet efter upphovsrättsindustrins lobbyarbete mot allt vad kulturdelning heter så finns det inte längre någonting som är heligt. Man tuggar snällt i sig att ordföranden för Författarförbundet attackerar våra folkbibliotek för att de försöker göra det de ska: låna ut böcker.

Söderlunds historielöshet är deprimerande. Före de första folkbibliotekens tid såldes inga stora upplagor av något. Biblioteken är det breda läsandets själva fundament. Utan folkbibliotek skulle förlag och författare till slut inte ha några läsare att sälja böcker till. Biblioteken har fött fram generationer av läsare och det är viktigt för hela bokbranschens ekonomi att de ges möjligheten att fortsätta göra det. Bokälskare läser nämligen inte bara böcker. De köper dem också.

Söderlunds bild av samtiden är också en smula deprimerande. Biblioteken är viktiga kulturella centralpunkter utspridda i samhället. Här arrangeras allt från bokcirklar till seminarium och författarträffar. Om man undergräver bibliotekens möjlighet att låna ut böcker kommer man även att skada denna verksamhet. Det är inte önskvärt för någon. Speciellt inte för författare och poeter som har en av sina inkomstkällor i just denna verksamhet.

Jag delar Söderlunds bild av att poeter och författare generellt har en dålig ekonomiskt situation. Det är ytterst få som kan försörja sig enbart på skrivande. Så har det tyvärr alltid varit. Jag skulle önska att det var annorlunda. Det finns dock lösningar, som jag hoppas att Författarförbundet tar till sig.

Sluta att lägga er på rygg för Förläggareföreningen. I avtal efter avtal har Förläggareföreningen kört över Författarförbundet som om det vore en mycket liten och oansenlig vägbula som man inte ens behöver bromsa lite innan man kör över. Lås inte inte in era medlemmar i ett gammalt system som alltid behandlat dem styvmoderligt. Anamma det nya. Bli ett modernt förbund som representerar den nya generationens författare i den nya tiden. Det är ett utmärkt sätt att tvinga Förläggareföreningen att lyssna på er.

Bli ett förbund för författarna, inte för förläggarna. Stå på författarnas sida i vått och torrt och hjälp dem att våga ge sig ut i det nya kulturlandskapet. Sluta jamsa med Förläggareföreningen för de kommer i alla fall aldrig att hålla er i handen när det blåser kallt.

Författare har något som förlagen är desperat beroende av. De är den litterära kraftens själva källa. Det är den kraften som förvandlat glada gratisläsare till bokköpare ända sedan de första folkbiblioteken bildades. Våga lite på den kraften. Den är bevisligen stark. Människor har varken slutat att skriva eller läsa böcker för att man kan läsa dem gratis genom bibliotekens försorg.

Use the force, som Obi-Wan Kenobi skulle ha sagt om han vore bibliotekarie på något av våra fina folkbibliotek. Den kommer inte att svika er den här gången heller.

Några e-boksgrejer så här på morgonen:

• I Svenska Dagbladet gör Mats Söderlund och Författarförbundet sitt bästa för att skjuta debatten om e-boken och biblioteken i sank genom att misstänkliggöra de som är emot deras förslag genom att dra parasitkortet. Det svar som Unni Drougge och Anna Troberg skrev till Författarförbundets första text viftas undan med att de är sjörövare, och är man överhuvudtaget emot deras förslag så är man bara en gratisätare som vill frossa på andras bekostnad. Det är alltså på den nivån de som är satta att företräda den svenska författarkåren vill debattera den här frågan. Jag blir så trött.

• En konceptvideo om hur e-böcker “borde” fungera har cirkulerat på nätet de senaste dagarna. Även denna gör mig trött (och då har jag ändå sovit rätt så okej i natt), eftersom det enda syftet verkar vara att den digitala boken ska efterlikna den fysiska boken så mycket som möjligt när man bläddrar. Strunta i om det är praktiskt att göra så här verkar konceptmakarna ha tänkt, bara folk känner igen sig kommer de att gilla e-böcker! Det här är bara ett exempel på en oroväckande utveckling på datorområdet överlag tycker jag, många utvecklare verkar ha fått för sig att vi vill att våra program och tjänster ska härma den fysiska världen så mycket som möjligt. Adressboken i senaste versionen av Mac OS X är ju skräckexemplet, där de frångått utseendet som programmet haft i sju-åtta år och nu gjort om det till att likna en analog filofax. Varför? Tror de inte att användarna ska fatta hur programmet fungerar annars? 1995 hade jag kanske köpt argumentet, men år 2012?

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way…”

Så börjar Charles Dickens A Tale of Two Cities som först publicerades 1859. Det är inte utan att jag känner igen mig.

Just nu ramlar det in nyheter av olika slag. Bara sedan årsskiftet har vi försökt stoppa SOPA, sänka roamingpriserna, lyfta problemen med ACTA, belysa FRAs fiffel, uppmärksamma fildelningsrättegångar, protestera mot nedsläckningen av MegaUpload, stå upp för bibliotekens rätt och möjlighet att låna ut e-böcker. Dessutom har fildelning gått och blivit en religion.

Det är den allra bästa av tider, eftersom det finns hur många möjligheter som helst för piratrörelsen att synas och höras. Det är den allra värsta av tider, eftersom det inte tycks finnas ett slut på allt elände som vi måste hugga tag i. Det hjälper dock inte att stirra sig blind på det negativa.

Jag har länge sagt att det måste bli värre innan det blir bättre. Människor måste få personliga erfarenheter av eländet innan de är beredda att lyssna. Olika människor kommer att nå den här punkten vid olika tillfällen. Varje dag rinner bägaren över för fler och fler människor. Det är därför vi hela tiden måste finnas där och påminna dem om att det finns bättre alternativ för framtiden.

Vi har makten att skapa den ljusare delen av Dickens vision från 1859. Vi kan skapa visdomens tid och hoppets vår. Vi har allt framför oss. Vi väljer vår framtid. Det går inte åt helvete om vi bestämmer oss för att det inte ska göra det.

Om du är en av dem som bestämt dig, så låt det inte stanna där. Gör något. Att göra något är dock inte att mejla mig och påstå att ingen annan gör något. Det är för det första inte sant. Det är dessutom ett rent slöseri med tid. På den tid det tar att skriva ett mejl till mig hade man gott och väl hunnit skriva en insändare till sin lokaltidning eller planera en piratfika. Det vore dessutom ett bättre sätt att använda tiden.

Här kommer fler bra sätt att investera sin tid:

Skriv insändare och debattartiklar. (Här finns tips i text- och videoform.)

Bilda en lokal förening i din kommun. (Ta kontakt med vår lokale samordnare Andreas Svensson, så hjälper han er med det praktiska.)

Dra igång eller hoppa på ett projekt. (Opinionsbildning kan bedrivas på alla möjliga olika sätt. Hitta det sätt som passar dig bäst och dra med dig ett gäng.)

Bli kandidat. (Tala om att du tänker kandidera för en plats på någon av våra valsedlar och förtjäna din plats genom att arbeta med din kandidatur och för partiet.)

Bli Guldpirat. (Om tiden och inspirationen tryter kan du alltid ge ett månatligt bidrag till partiet. Varje krona gör dina medpiraters arbete lättare. Inget belopp är för stort eller för litet.)

Tycker ni förresten att jag tjatar om hur duktiga Södertäljepiraterna är? Det beror på att de också är duktiga på att tala om för mig vad de gör. Jag tjatar mer än gärna om hur duktiga ni alla är, men det kan jag bara göra om ni mejlar mig och talar om vad ni har för er. Snart kommer ni själva att kunna berätta om allt ni gör direkt på den nya hemsidan, men tills den är uppe hjälper jag er mer än gärna att sprida information.

2012 ska bli handlingarnas år. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du med.

Nu ska jag bege mig till “Otrolig Onsdag” som UP Stockholm och PP arrangerar klockan 18:30 på Styrbjörnsvägen 3 i Aspudden. Det är ännu ett exempel på bra saker som pirater just nu håller på att dra igång runt om i landet. Kom förbi om du befinner dig i Stockholmstrakten!

Ha det så bra, Anna ————————- Anna Troberg Partiledare Blogg – Nyheter24 ————————-

Kanske känner någon igen rapporten ovan? Den liknar väldigt mycket en liten rapport som beskriv undersökningen “Svenska företag om design”, som jag var med och tog fram. Undersökningen både presenterade och utgick från modellen designtrappan.

Det här är den kinesiska översättningen som togs fram i höstas inför ”Swedish design for better business”.

Intresset för de kulturella och kreativa näringarna i Kina har ökat under senare år. Både i form av ökad betydelse i den inhemska politiken samtidigt som utländska aktörer inom KKN intresserar sig mer för den kinesiska marknaden. Före jul och i samband med Shenzhen design festival anordnade Sino Swedish Design House, SSDH, i samarbete med den kinesiska branschorganisationen för design, SADA, eventet ”Swedish design for better business”. Tio svenska design- och arkitektbyråer deltog i den svenska delegationen.

Syftet med evenemanget och delegationen var att etablera affärskontakter och stärka den svenska kreativa näringen pån den kinesiska marknaden. Den svenska gruppen besökte också en lokal som ska inredas för att bli en fysisk mötesplats för SSDH i Shanghai och en avsiktsförklaring mellan SSDH och arrangörer i Shenzhen undertecknades om fortsatt samarbete.

Fininsiärer bakom Sino Swedish Design House är initialt Konstfack, UD och Tillväxtverket och stöttats av bland andra SVID. Men initiativet är inte en del av handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar, apropå tidigare diskussion här på bloggen.

Tack EbokNorden för en fantastiskt givande och spännande dag. Tack också för Osloguidningen!

Jeg er fremdeles en svært fornøyd bruker av billig-Kindlen jeg kjøpte forleden, men ønsket meg et ordentlig læromslag med innebygd leselys. Det finnes endel av dem på markedet, men mitt blikk falt på et produsert av taiwanesiske SolarFocus. Dette omslaget kommer med leselys, et 1500 mAh ekstrabatteri pluss solceller integrert i omslaget. Konseptet er enkelt nok: når din Kindle er festet i omslaget, tredobles tiden mellom hver lading takket være ekstrabatteriet, og er det mye sol trenger du ikke lade i det hele tatt.

Som tenkt, så gjort: som bildet over viser har min Kindle fått et nytt omslag. Men nå har også ettertanken meldt seg. For vel er SolarFocus kult, men er det nyttig? Hvor mye energi sparer jeg egentlig, og hva blir det i kroner og øre? Jeg tok utgangspunkt i idealtilfellet at Kindlen min fra nå av lades med sollys og innendørs lys (vilt optmistisk, men det gjør regnestykket enklere). Deretter antar jeg at fullading av Kindle bruker like mye energi som fullading av en mobil, det vil si rundt 0,005 kWh.

Ifølge Fjordkraft er strømprisen i mitt område 35 øre/kWh akkurat nå, men det sier lite om snittprisen i løpet av et år. Istedet bruker jeg SSBs tall for strømprisen i 2011, som ligger rundt 1 krone per kWh. Da koster én Kindle-lading rundt en halv øre (det er ikke lading av dingser som tynger husholdningsbudsjettet, akkurat). Jeg bruker min Kindle mer enn de fleste, tar litt i og sier at jeg lader ukentlig. Da blir min årlige Kindle-strømregning på drøyt 25 øre (sic).

SolarFocus slurper noen kjærkomne norske vintersolstråler

Før regningen for tollbehandling er betalt koster SolarFocus 550 kroner. For den nette summen kunne jeg lade min Kindle med strøm fra nettet til godt etter år 4000 med dagens elpriser. Eller mer realistisk: for at det skal lønne seg å bruke SolarFocus i løpet av en antatt levetid på fire år, må strømprisen holde seg 500-600 ganger høyere enn idag. Konklusjon: fra et økonomisk perspektiv gir det absolutt ingen mening å drive en Kindle på denne måten fra Norge.

Det beste jeg kan håpe på, er at solcellene gir meg superlang batterilevetid om jeg skulle besøke et land med mye sol og upålitelig strømforsyning (skal en tur til Kenya til høsten, som riktignok har masse sol – men også greie forhold for lading av dingser såvidt jeg kan huske). Når alt dette er sagt skal det sies til SolarFocus’ fordel at det beskytter den skjøre Kindle-skjermen godt, at det integrerte leselyset er det beste jeg har vært borti og at den kraftige formfaktoren gjør Kindlen lettere å finne.

Talskatten Linus er underveldet

OK, så er det én begrunnelse til. I mine forelesninger om fremtiden kommer jeg ofte inn på morgendagens energiforsyning. SolarFocus tjener som et utmerket eksempel på hvordan vi ikke kan redde Jordas miljø med alternative energikilder. Som “talking point” er den altså vel verdt sine 550 (pluss toll og grums) for meg. Men neppe for så mange andre, vil jeg tro. De bør nok heller kjøpe standardomslaget med lys, som koster $20 mindre…

Sovjetisk velstand, 1960-tallet

Jeg har nettopp fullført Francis Spuffords faktabaserte roman “Red Plenty”, som handler om Sovjetunionens ganske enestående planøkonomi og forsøkene som ble gjort på å reformere den i en kortvarige fremgangsperiode Spufford har kalt “det sovjetiske øyeblikket”. Dette er et sjeldent eksempel på at en ambisiøs forfatter velger å gå langt utenfor den slagne roman-landevei (ingen privatdetektiver, ingen trist barndom på bygda eller magre kår som ung kunstner!), og likevel lykkes med form og innhold.

Ja, for de mange kapitlene som viser oss episoder av sovjethistorien sett gjennom øynene til virkelige skikkelser og romanfigurer, er drivende godt skrevet. Spufford evner virkelig å få en historie som egentlig bare er av interesse for økonomihistorikere, til å sprake av liv på e-blekkskjermen. Og den historien er altså som følger: på 1950-tallet og tidlig på 60-tallet oppviste Sovjetunionens økonomi en imponerende vekstrate. Selv om det virkelige tallet var en god del lavere enn det offisielle på 10% per år, var det nok til at sovjeterne merket fremgangen i form av økt lønn, boligstandard og vareutvalg.

Det var på denne tiden at Nikita Krustsjov uttalte at Sovjetunionens økonomi kom til å matche og etterhvert passere USAs, og kommunistpartiet i et anfall av vill fremtidsoptimisme gjorde et vedtak om at all materiell nød skulle være avskaffet i 1980 (det dette “plenty” som det henvises til i tittelen). Samtidig var det en økende erkjennelse av målet om paritet med USA (enn si evig materiell lykke) ikke kunne nås om ikke noe drastisk ble gjort med det økonomiske systemet. I den allmektige planleggingskomiteen Gosplan visste man at sovjetøkonomien var mindre effektiv enn de kapitalistiske, preget av gammeldags utstyr, inkompetanse og korrupsjon, og med en vekstrate som utover 1960-tallet viste tydelige tegn til å dabbe av.

Det er her Spuffords egentlige hovedperson, Leonid Kantorovitsj, dukker opp. Denne matematikeren og økonomen (forøvrig eneste sovjeter som fikk Nobelprisen i økonomi) har nemlig et radikalt forslag: Samfunnet bør overlate styringen av planøkonomien til datamaskiner. På dette tidspunktet ble datamaskiner stort sett brukt til militær virksomhet og romfart, men ifølge Kantorovitsj og hans støttespillere kunne de i prinsippet gjøre samme jobb som Gosplans ansatte (bare mye raskere, mer presist og billigere), og i tillegg tilby tjenester som overgikk menneskelig kapasitet.

Et eksempel var fastsettelse av pris på varer i planøkonomien. I Sovjetunionen ble prisen på alle produkter fastsatt av Gosplan, etter regler som utenforstående ofte framsto som ufleksible for ikke å si ubegripelige. For eksempel kunne prisen på tungt maskinelt utstyr bli beregnet med utgangspunkt i vekten, med den følge at en forbedret og lettere utgave av en maskin kunne få lavere pris enn den gamle. Siden fabrikkledere fikk bonus basert på salgsinntekten, var det i deres interesse å fortsette å selge gammelt utstyr.

Kantorovitsj-skolen mente man kunne få en realistisk og dynamisk prisfastsettelse ved hjelp av datamaskiner og optimaliserende algoritmer. Eller noe av det beste fra kapitalismen uten å innføre kapitalisme, om du vil. Algoritmebasert prisfastsettelse ville gi bedre ressursutnyttelse, og i tillegg bidra til å flytte det politiske fokuset fra tradisjonell tungindustri til elektronikk og andre fremtidsrettede områder. Sovjetunionen hadde lykkes med å bli verdensledende innen romfart, så hvorfor ikke innen informasjonsteknologi?

Begeistringen blant forskerne var stor (tittelen på innlegget er hentet fra et banner som visstnok skal ha prydet Kantorovitsj-gruppens lokaler i forskerbyen Akademgorodok), men idag har vi fasit. Landets økonomi ble aldri reformert. Tvert imot begynte en langvarig nedtur som – etter at den ble forlenget et tiår takket være oppdagelsen av enorme oljekilder – endte med at vestlige banker satte strek for det sovjetiske eksperimentet i 1989. Men for tilhengerne av en datastyrt økonomi kom nederlaget mye tidligere, da landets IT-myndigheter i 1969 bestemte at man skulle hekte seg på den østyske strategien med å kopiere IBMs allerede utdaterte modell 360, fremfor å satse på lokal teknologi.

"Vår egen tid pluss flygebiler"-fremtidsbilde fra 1912

Boka er som sagt svært underholdende på en måte som vil glede historie- og datanerder. Men den har faktisk også en nytteverdi for fremtidstenkere. Forfatteren L.P. Hartley uttalelse “The past is a foreign country, they do things differently there” har like stor gyldighet for fremtiden. Fremtiden er et fremmed land, og folk gjør ting annerledes der. Tross dette ender vi altfor ofte med å lage fremtidsbilder som egentlig bare er vår egen tid pluss flygebiler.

Av og til trenger vi å forflytte oss fysisk eller mentalt til virkelig fremmede steder, og i så måte gjør Sovjetunionen på høyden av sin makt nytten. Det presenterer oss for alternative løsninger og tenkemåter, eller utvider mulighetsrommet om du vil. I dagens fremtidstenkning kan det ofte være litt trangt, noe som tidvis påpekes av publikum. Derfor pleier jeg å si meg enig med dem som påpeker at kombinasjonen av demokrati og markedsøkonomi som har dominert på den nordlige halvkule de siste tjue årene, ikke nødvendigvis dominerer om hundre år.

Tvert imot ser vi tegn til at demokratiet er under press, jamfør Azar Gats interessante artikkel The Return of Authoritarian Great Powers (PDF, fullversjon må betales for) i Foreign Policy. Og selv om autoritære stormakter som Kina og Russland så langt har valgt en ganske markedsvennlig økonomisk politikk, finnes det ingen garantier for at det er slik om femti år. Det faktum at vi idag ikke kan se for oss et troverdig alternativ, betyr ikke at det ikke finnes. En av oppgavene til fremtidstenkere er på påpeke nettopp det.

Allt vi någonsin velat veta om metadata men varit för skraja för att fråga om! http://t.co/1Yd2Zyee

Alla pratar om tjugo kronor, när man egentligen borde diskutera "Fler modeller för eböcker på biblioteken!" http://t.co/VBaquVtc

Det rasar en viktig kulturdebatt om bibliotekens möjlighet att låna ut e-böcker på SvD Kulturs debattsida.

Debatten inleddes med att Författarförbundet ville att man ska låtsas att e-böcker är gjorde av papper och bara tillåta ett lån i taget av en e-bok. De fick snabbt mothugg av förläggaren Anna Vogel som ifrågasätter förlagsägda e-boksdistributören Elibs monopolställning och efterfrågade bättre alternativ.

I dag ger Unni Drougge och jag oss in i debatten genom att vänligt, men bestämt uppmana Författarförbundet att sluta spana efter den tid som flytt.

Man kan inte låtsas som om utvecklingen inte gått framåt. Man får inte stympa nya fantastiska möjligheter genom att tvinga in det nya i det förflutna. Faktum är att det inte går. Tiden och utvecklingen har alltid sin gång.

Förläggareföreningen har dessutom ännu en viktigt sak att beakta. De måste kunna vara goda representanter för de unga, nya författarna. De författare som inte vill sätta på sig de traditionella förlagens korta koppel, utan hellre använder de nya möjligheterna. Om de inte känner sig representerade av Författarförbundet kommer de att vända sig någon annanstans och det är en dålig framtidsinvestering för Författarförbundet.

Nåväl, hela artikeln kan ni läsa här. Det har kommit igång en intressant diskussion i kommentarsfältet, som jag följer och deltar i med stort intresse. Var med du också!

RT @PublishersWkly: OverDrive Adds Foreign Language Titles http://t.co/TlTKnU1J

Pan Macmillan launches first phase of new website: Pan Macmillan has launched today its new website – www.panma... http://t.co/Sal6rgIJ

Pan Macmillan has launched today its new website – www.panmacmillan.com – designed for consumers, trade and the media.

The new site at www.panmacmillan.com delivers a web infrastructure on which to build and develop a growing range of direct-to-consumer platforms to support Pan Macmillan’s established and evolving brands, including picador.com and mykindabook.com.

The website was designed by design agency Root, selected after a four-way pitch for their original and striking design. MMT Digital was selected after a five-way pitch for the technical build.

A content-rich Home Page enables visitors to find out about new titles, featured authors and books, with carousel Showcase, Brand New and Featured bars which spin and highlight particular themes and subjects guiding readers to relevant books and authors.

A stand-alone Children’s Home Page takes visitors directly on a journey through Macmillan’s wide range of bestselling children’s titles.

News and Events pages with regular updates about author readings and events, and a host of other Pan Macmillan-related activity, take visitors straight through to comment and trailers.

A range of subject pages such as ‘Crime & Thrillers‘, ‘Women’s Fiction’ and ‘Science Fiction’, drive visitors to other content and titles around the site. A new “Books You Might Like” feature encourages readers to explore new authors. The site is e-commerce enabled but also features links to a range of retailers.

Sara Lloyd, Digital Director, Pan Macmillan said today:

We’re delighted to launch this important first phase of the new panmacmillan.com. We’ve created a hub for our authors, readers and trade customers. We wanted to demonstrate our passion for our authors and titles, and create an environment where readers can find the best information and conversation about our books and authors. The site will act as a place for readers and writers to come together to talk about books when we introduce additional social features into the next phase, and it also delivers us a modular toolkit for quickly developing a dedicated web presence for any campaign or author.

For trade and media, there is a comprehensive “one stop shop” section, offering sophisticated online resources for sales customers, media and rights’ buyers. In this section customers and media can view book pages for forthcoming titles and high resolution book jackets, download book catalogues, order forms, translation and rights’ guides, check rights’ availability for specific titles and, if registered for a bookseller account, access advance information sheets.

Kom i samspråk med ett tyskt par i äldre medelåldern som bor högst upp i huset på bilden. De är trevliga, jag brukar se dem vid frullen och vi har gnällt lite tillsammans över den sugiga uppkopplingen som lägger av typ varannan minut.

Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.

Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.

Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på “kulturen här”.

Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.

Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.

Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)

Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!

På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.

Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska “kultur”.

Diskussionen om e-böckernas väl och ve på biblioteken går vidare. I dag har Rasmus Fleischer skrivit ett tänkvärt inlägg, där han visserligen håller med mig om att modellen som Förläggareföreningen/Författarförbundet förespråkar är absurd, men också sätter ett stort frågetecken framför dagens modell.

Rasmus Fleischer får sägas vara något av en nestor på det här området efter den fina dubbelvolymen “Boken/Biblioteket” som kom i slutet av förra året, en bok som på ett närmast filosofiskt plan ställer viktiga frågor om vad som sker med bok- och biblioteksbranschen när den digitaliseras. Eller som den gode Richard Herold på Natur & Kultur sa när den kom (citerat fritt ur minnet): En bok som borde vara obligatorisk läsning för alla i bokbranschen.

Jag sitter djupt försjunken i att författa en drapa om köksbranschens utveckling för en kundtidning och hinner därför inte elda upp mig för andra dagen i rad gällande det här med e-böcker som fysiska objekt, men Anders Mildner har med anledning av gårdagen skrivit en ny text i ämnet som är väl värd att läsa.

Själv upprepar jag kontentan av det jag skrev i går. Det må låta utopiskt och flummigt, men i och med digitaliseringen är faktiskt en annan värld möjlig, en värld jag tror är bättre och mer rättvis. Att Förläggareföreningen inte är intresserad av en sådan förvånar mig inte, de stora bokförlagen är ofta som vilka kortsiktigt vinstmaximerande börsbolag som helst i dag och ser inte längre än till nästa kvartalsrapport, men att författarnas egen organisation lobbar för samma sak – det gör mig ledsen.

Avslutande fundering:

Har någon gjort en seriös analys på vad det skulle innebära finansiellt för den genomsnittliga författaren om man fortsatte med den modell som svenska bibliotek i dag följer när det gäller e-boksutlån? Alltså i en framtid där majoriteten av det vi lånar på biblioteken är digitalt och behovet av att hålla fysiska exemplar i lager minskar kraftigt? Har någon gjort det, helt förutsättningslöst, och även försökt analysera vilka andra förändringar det skulle medföra för strukturen inom bokbranschen? Alla pratar just nu om att dagens situation där biblioteken betalar 20 kronor för varje enskilt e-bokslån är ohållbar eftersom budgeten spricker när utlåningen ökar, men det pratas betydligt mindre om att det rör sig om väldigt små andelar av bibliotekens totala budget, vi pratar enstaka procent.

Har någon utrett det här på allvar (och är villig att redovisa resultatet publikt)? Eller är situationen på väg att bli ohållbar enbart eftersom “alla vet det”?

Forleden uke deltok jeg i en interessant og overraskende godt besøkt debatt i Litteraturhuset i regi av det idehistoriske tidsskriftet Arr. Temaet var fremtidsforskning, og jeg satt i panelet sammen med fremtidsforsker Erik Øverland og dekana ved det humanistiske fakultet Trine Syvertsen. Hovedspørsmålet var: “Kan forskere forutsi fremtiden?”, til hvilket mine to utmerkede panelkolleger svarte nei mens jeg svarte ja (for deretter å kvalifisere mitt svar ved å påpeke at enkle systemer som Solsystemet er forutsigbare med høy presisjon i et langt tidsrom, mens komplekse systemer som været og økonomien i beste fall er delvis forutsigbare i et kort tidsrom).

Eksempel på noe som ikke er, og som det likevel forskes mye på

Et annet interessant spørsmål som ble drøftet var “Kan man forske på det som ikke er?” Øverland tok til orde for at fremtiden – eller i det minste vårt forhold til den – kan være gjenstand for seriøs akademisk forskning. Jeg minnet om at mye av dagens forskning faktisk tar for seg det som ikke er. Strengteoretikernes forskning på pre-Big Bang-scenarier er et eksempel (man forsker på tiden før tiden, og rommet før rommet) mens hele historiefaget er et annet (yesterday’s gone, som bekjent).

Men det mest provoserende utspillet denne kvelden kom fra dekana Syvertsen, som mente at fremtidstenkning var noe også de fremmøtte humanistene kunne sysle med. “Fremtidstenkning er for alle”, erklærte hun. Det førte til debattens eneste skarpe meningsutveksling, da scenariebygger Andreas Hompland tok ordet fra salen og imøtegikk Syvertsens utspill på vegne av det han kalte “scenarietilsynet”. Hans poeng var at scenariebygging må utføres av kvalifiserte folk. Det krever omfattende research, og prosessen bør fortrinnsvis skje i grupper under kyndig ledelse. Ikke noe man gjør ved spisestuebordet etter Dagsrevyen, altså.

Det er det vanskelig å si seg uenig i. Likevel er jeg i grunnen hjertens enig med Syvertsen. Dels fordi det allerede er slik at vi alle tenker på fremtiden uansett. Ifølge psykolog Daniel Gilbert handler rundt 15% av tankene som knitrer bak pannebrasken din om den nære og fjerne personlige fremtiden. Enten du grunner over hva du skal by gjestene på til middag imorgen eller planlegger å kjøpe nytt hus, så er det fremtidstenkning du driver med.

At det også er vanlig å tenke på fremtiden i et større perspektiv, viser den enorme populariteten til filmer som “Avatar”. Men den folkelige fremtidstenkningen er aldri scenariebasert, hvilket bringer meg til det andre poenget: profesjonell fremtidstenkning er heller ikke synonymt med scenariebygging. Det finnes så mange måter å angripe fenomenet på fremtiden på, fra romaner og tegneserier til Delphi-metode og forutsigelsesmarkeder.

Så nei: du behøver ikke delta på et seminar i regi av en storbedrift eller fylkeskommune for å tenke på fremtiden på en måte som er verdifull for deg – eller andre. Selv arbeider jeg som fremtidstenker arbeider relativt lite med scenarier (jeg har vært med i et par slike prosesser, men det ga i grunnen ikke mersmak). Isteden arbeider jeg mye med det jeg kaller fremtidsbilder, små glimt av fremtiden som kan ta form av artikler, bloggpostinger eller foredrag.

Fremtidsbildene mine tar ofte utgangspunkt i det jeg kaller “områder av større forutsigbarhet” (mer om det i en senere bloggposting), fenomener eller trender som er så brede og stabile at fremtidsbilder basert på dem får en viss plausibilitet. Den demografiske og teknologiske utviklingen er eksempler på slike områder, og kan gi opphav til fremtidsbilder av eldrebølgen og superavanserte dingser.

Ofte velger jeg en form på fremtidsbildene som klart forteller leseren at dette ikke er en presis spådom, men en visjon av hvordan virkeligheten kan komme til å bli. Jeg skrev et eksempel på dette i fjorårets juleutgave av VG Helg, i form av en novelle som skildrer et 2031 der bilene kjører seg selv. Utgangspunktet for novellen er de store fremskrittene bl.a. Google har gjort med selvkjørende biler. Hensikten er både å underholde og få leserne til å reflektere over hva en slik utvikling kan bety (i bildet nevner jeg bl.a. overvåkningsproblematikk).

Et annet eksempel er et foredrag jeg skal holde for Unge Venstre om et par uker. Temaet er velferdspolitikk, og jeg er bedt om å snakke om fremtiden. Nylig var UV-leder Sveinung Rotevatn en av flere borgerlige ungdomspolitikere som lå i telt utenfor Stortinget som protest mot de vanskelige vilkårene for unge i boligmarkedet. Jeg tilpasser nesten alltid mine foredrag til oppdragsgivers behov, så i dette tilfellet vil jeg utfordre forsamlingen ved å hevde at det blir like vanskelig eller vanskeligere for å ungdom å komme seg inn på boligmarkedet om 15-20 år.

Dette fremtidsbildet begrunner jeg bl.a. med den demografiske utviklingen, der urbanisering, vekst i folketallet og eldrebølge vil øke presset i boligmarkedet i storbyene og byregionene. Fordi olje- og gassalderen langt fra er over i dette tidsperspektivet, vil Norge fortsatt være et land der en stor del av befolkningen har råd til å kjøpe dyre boliger. I dette bildet blir ikke telependling viktig nok til at det bidrar vesentlig til å holde folk på landet, og om vi får et boligkrakk (noe økonomene har spådd i årevis uten at det har skjedd) vil prisfallet ikke bli varig.

Politisk sett er dette et “business as usual”-scenario – dagens storbypolitikk (eller snarere mangel på sådan) antas å fortsette noenlunde som idag. Og det er her vi kommer til sakens kjerne: min hensikt er å få publikum til å reflektere over hva som må til for at “business as usual” skal unngås. Siden publikum i dette tilfellet er politisk engasjert ungdom, er det naturlig å vinkle diskusjonen inn mot hva slags tiltak som eventuel kan settes inn for å gi ungdom et rimelig botilbud. Er for eksempel tiltakene som UV foreslår her nok, eller må det sterkere lut til for å bygge et par hundre tusen boliger i og rundt Oslo før 2030?

Spørsmålet som bør melde seg hos mitt publikum i slike situasjoner er: hva er denne mannens grunnlag for å snakke om fremtiden? Jeg har, i likhet med de fleste i dette gamet, ingen formelle kvalifikasjoner å snakke om. Da jeg begynte å jobbe med fremtiden som tema (noen år før jeg skrev boka “Fremtiden”), var det ingen aktuelle kurs eller seminarer jeg kunne ta i Norge. Jeg hadde heller ikke anledning til å studere i utlandet, og derfor kaller jeg konsekvent ikke for fremtidsforsker.

Når det er sagt, skader det ikke å ha en naturvitenskapelig bakgrunn når man skal forstå og fortolke statistikken som ofte kan ligge til grunn for fremtidsbilder. Som astrofysiker har jeg gjennomtenkt forhold til lange tidsrom, og matematikk nok til å få en grunnleggende forståelse av hva som er og ikke er forutsigbart. Jeg leser selvsagt masse (inklusive standardverkene innen fremtidstenkningen), pløyer meg gjennom flere trendanalyser og scenarier enn jeg liker å tenke på og følger ledende folk på nettet. Mange år erfaring fra politikk og organisasjonsliv skader sikkert ikke.

Men ellers er jeg i det store og hele en glad amatør. Hvilket bringer meg til poenget i tittelen: Hvis noen med en bakgrunn som min kan tjene gode penger på å snakke om fremtiden, er feltet være åpent for mange fler. Den viktigste kvalifikasjonen er når det kommer til stykket en glødende interesse for et esoterisk emne, evnen til å håndtere et uvantlig bredt kildetilfang og tjukk nok hud til å tåle å bli sett på som useriøs – noe som er en uunngåelig del av jobben. :)

I september skrev jag om de förhandlingar som pågick mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten gällande e-bokslån framöver. Ett idiotiskt förslag som ibland förs fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren “återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu har Författarförbundet gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och förordar just en sådan lösning. Tidigare har även Förläggareföreningen krävt det.

Författarförbundet kallar en sådan här lösning för “tidsenlig” i artikeln. Det är helt sant – även på andra ställen i världen finns starka krafter som verkar för att internet ska regleras hårdare.

Jag undrar en sak – om ni nu driver linjen att e-böcker bör behandlas som fysiska böcker, ska ni inte börja kräva att samma fysiska lagar gäller när de här e-böckerna säljs också? Jag menar, om en bokhandel köper in fem exemplar av en inbunden bok och de säljer slut, så måste ju kunderna vänta tills nya exemplar kommit in innan de kan få sin bok.

Borde ni nu inte, i logikens namn, kräva att detsamma ska gälla även om kunden vill köpa en e-bok? Att Adlibris och Bokus köper in ett antal exemplar av varje e-bokstitel, och sedan får säga till kunderna att vänta tre arbetsdagar – den tid det skulle ta för nya böcker att anlända med fysisk frakt till en vanlig butik – innan de kan få köpa den?

Eller vill ni bara att fysiska lagar ska gälla i de fall där ni tror att det går att tjäna mer pengar på det?

Jag är fortfarande rätt så dränkt i arbete – bland annat sitter jag här klockan halv nio en fredagskväll och skriver ut en intervju för fulla muggar – men jag tänkte i alla fall tipsa om att Elib skrev en fin bloggpost i dag om läget för e-boken i detta nu. Insiktsfullt och intressant.

Och på tal om e-böcker, eller kanske mer egentligen om egenutgivare, så hade The Guardian en artikel om Amanda Hocking i dag, kvinnan som brukar räknas som de egenutgivande författarnas första superstjärna. Fick tipset från Paulina på Twitter. Tack!

Och nu tillbaka till intervjun.